En snara runt halsen

Just nu önskar jag mest att jag kan hitta en smula självkänsla. För när jag gräver längst därinne så inser jag någonstans att det är där det falerar just nu.
Man kan behöva vara sjukskriven, behöva mediciner. Samtidigt kan jag inte låta bli att jämföra mig med andra, bättre människor, sådana som klarar allt i livet utan hjälp. Och då känner jag mig som sämst i världen. Jag klarar inte ens av att vara sjukskriven ordentligt. Är man sjukskriven för depression är man ledsen, låg, har sömnsvårigheter och går runt i mjukisar. Jag sitter och hackar vid datorn varje dag, beställer saker, deltar i bloggtävlingar, gör allt jag inte borde göra. Som en värsta lodis blir allt som står på nätet viktigare än att tänka på dagens lunch, eller renbäddning av sängar, jaga dammråttor... Jag som alltid varit noga med att hushållsarbetet åtminstonde ska flyta på struntar nu helt i det. Det är inte likt mig alls, jag känner inte igen mig själv, vet inte var jag befinner mig, vilse.

Samtidigt går jag upp varje dag, tar kontakt och pratar med folk, har inga svårigheter att skriva en inköpslista och handla mjölk och smör. Med två kassar mat tänker jag att jag nog fejkar allt, är en kverulant, en fuskare, en parasit på samhällets välstånd. På kvällen rensar jag barnens garderober och efter två stycken är jag tvungen att sätta mig ner. Jag kan inte lyfta ett finger längre. Tänker att kanske allt inte är som det ska ändå, att jag faktiskt kan ta mig rätten att känna mig slutkörd för det är vad jag är. Att efter en hel dags vila stupa i soffan efter att ha tittat igenom två garderober kläder känns inte kvalificerande för ett arbete. Jag skulle inte vilja ha en sådan arbetstagare på min arbetsplats.

Nästa dag ringer läkaren och frågar om jag behöver mer sjukskrivning. "Ja", säger jag för det hade jag ju lovat mig själv. Att jag inte skulle vara dum den här gången och gå in i livet för tidigt bara för att stupa igen, spela rysk roulette med familjens väl och ve. Ta hand om mig själv.
Så jag motiverar och förklarar. En månad, sen ska jag vara återställd lovar jag. En månad, det tycker han kan var ok men sen måste man blidka försäkringskassan och bli frisk. Jag lovar att bli frisk.

När luren är pålagd känner jag mig dum igen. Varför sa jag så? Sänker mig till samhällets botten. Sjukskriven, den värsta parasiten av dem alla.
Tänker att jag ska ringa upp och be honom avskriva sjukskrivningen. Eller kanske man kan gå direkt till försäkringskassan och säga att man tar föräldradagar istället -så ser det bättre ut i statistiken? Det borde göra dem glada och nöjda.
Sjukskriven vill jag inte vara men jag vill inte heller göra ett dåligt jobb. Och just nu känns de två önskemålen omöjliga att förena.

Visst är det bra att snaran dras åt kring sjukskrivningarna och statens ekonomi går ihop. Men stilla undrar jag om inte själva snaran kan göra folk sjuk.
Eller kanske är det bara jag som vill vara alla till lags, även försäkringskassan och alliansen. Man kan inte göra alla lyckliga, men om man försöker riktigt hårt kanske det går...