Vårsol

Varje gång vårsolen sakta börjar strila genom fönstrets persienner och uppmana hemmets damm till dans har jag fått starka olustkänslor. Många gånger har jag klurat på varför, vad det är som utlöser det, utan att finna svar. Går jag tillbaka känslomässigt på det är det barndomen som kommer upp. En ålder kring 3-4 år och jag är hemma med mamma, oftast på nedervåningen, i köket eller hallen. Det är inget egentligt minne utan bara en känsla. Jag ser ljuset och har förnimmelsen av att ha min mamma ståendes någonstans i bakgrunden med sitt tjocka kastanjebruna hår. Min kropp bebos av en stark oro som jag inte kan sätta ord på. Varför jag inte vänder mig till min mamma vet jag inte. Min syster borde vara där men är det inte.

Under en av alla mina vändor till diverse terapeuter fick jag prova hypnos. Jag gick in i känslan, men kom inte längre än att den gick över när pappa kom hem. Då var allt tillbaka till lugnet. Även den gången var min mamma i periferin, hennes ansikte inte att se.

Om det har med gamla minnen att göra, min mammas föräldraskap eller bara signalerna som solljuset frambringar när impulsen från ögonen når hjärnan vet jag inte heller. Kanske är det så, kanske är det alltihop. Vad jag vet är att det blir fruktansvärt svårt att överhuvudtaget göra något samtidigt som det bästa är att bara gå ut och vara i solen. Men det är som om ljusväggen stoppar mig att alls komma på vad lösningen är.

Jag är lite stolt över mig själv. Jag försökte få till en dejt med min man, eftersom vi var i princip barnlösa i helgen. Han uppfattade dock inte vinken och ett "Snälla, kan vi inte göra _någonting_ annat? Umgås! Gå på dejt! Om inte annat måste du ju äta lunch, ta en rast, eller hur? Då kan vi göra det tillsammans så kan du fortsätta med bilarna sen." blev, i hans huvud, "Ta en rast idag och ät något. Umgås gärna med din son också."
Så sonen fick sig en dejt både med sin mamma och sin pappa under dagarna som gått. Eftersom hans mamma till slut tröttnade ur på att bara sitta och vänta och hoppas, som så många helger förut, och tog bussen ner på stan istället. Det var inte direkt någon trevlig dag, för det snålblåste ute och var kallt. Någon med mig mer än en ettåring hade jag inte heller. Och framförallt hade jag inte den jag ville umgås med mig -min man. Dock var det betydligt bättre än att bara sitta hemma och glo. Och det var även en vanebrytare för mig att gå min egen väg fast där fanns ett "kanske" från min mans sida.
Byte av fik blev det dock inte, det blev hederliga gamla Törners men jag får försvara mig med att det var nästan det enda som var öppet. Om man inte ville sitta ute i vinterparken och det hade vi inte riktigt kläder för.



Bilden är lånad från http://www.vinterparken.se/ Kika gärna in, det finns massor av skoj för både vuxna och barn!