Efter det pinsamma besöket hos psykologen tog jag mig själv i kragen och började göra saker. Här bryr vi oss inte huruvida det är kul eller inte, om ork finnes eller sängen känns mer lockande! Rör man inte på sig stelnar man i samma position för resten av livet. Basta!
Så jag har bakat, varit ute och gått, tokstädat, lagat näringsriktig mat, packat lunchlådor till min man, minskat ner på nätanvändandet, gjort utflykter till öppna förskolor.
Jag vet inte om jag mår bättre eller om jag lurar mig själv. Idag är jag hemma med sonen medan alla andra barn är upptagna inom olika typer av barnomsorg. Jag har till och med haft tid att pyssla med min hobby och ändå känns det inte bra. Det känns bra just då, när jag gör saker, men den tråkiga känslan återkommer i mellanperioderna.
Idag började tankarna faktiskt gå från fyrtiokris till egentlig depression. När man känt denna hopplöshet och tristess i snart ett år tror jag man ska börja fundera på serotoninåterupptagningshämmare. Lyckopiller med andra ord.
Visserligen är jag något låst i min livssituation just nu. Även om jag är föräldraledig så finns det begränsningar i form av hushållsarbete som måste göras och tider som ska passas. Kvällskurs och utlandssemester är liksom inte inom rimliga gränser att utföra. Problemet, dock, ligger i att jag inte ens kan komma på något som skulle kännas riktigt kul att göra. Inte ens om jag tänker mig en värld där inga hinder finns.
Nästa vecka är det sportlov. Ska försöka hitta på något med barnen. Det vore trist om vi bara skulle ha en hel vecka hemmavid. Exakt vad vi ska göra vet jag inte riktigt ännu. Men jag vill i alla fall passa på ett sådant här år när jag ändå är ledig hela lovveckan. Annars har jag aldrig tagit ledigt för skollov och jag tror inte barnen har tyckt direkt illa om det heller. De brukar vara duktiga att hitta på saker på fritids mm och mina barn tycker oftast det är roligt att bara få vara med andra barn och leka.
Det börjar närma sig inskolning för bebis. Han storasyster har fått byta avdelning på dagis för att han skulle få plats på hennes och därmed få gå med sin storebror. Det känns bra att ett småsyskon får ha tryggheten att ha ett äldre syskon där.
Ett tag kände jag mig som den hemskaste mamman i världen, som flyttar på storasyster för lillebrors skull. Tänk om hon känner sig undanskuffad, tycker den nya avdelningen är otäck och främmande och bara sitter och längtar tillbaka till sin gamla trygga avdelning?!
Det verkar inte bli så. Storasyster stormtrivs på sin nya avdelning och verkar finnas sig väldigt väl både bland barn och fröknar. Både hennes tidigare fröknar och hennes nya säger att det är den snabbaste inskolning de har haft. Och då praktiseras det ändå snabbinskolningar i kommunen numer.
Jag hoppas verkligen det går lika lätt med lillebror. Det känns gruvsamt att behöva lämna honom. Jag har inte känt så med tidigare barn. Vid ett års ålder har jag tyckt att de var stora nog att lämnas och inte tänkt så mycket mer på det. Men av någon anledning är det här barnet mycket mindre i mina ögon. Han är fortfarande bebis och beroende av sin mamma, så att lämna honom hela dagar på dagis känns som ett stort svek och ett brott mot naturen.
Kanske han tycker det är lika kul att gå på dagis som alla hans fem storessyskon har tyckt det var. I så fall har jag oroat mig i onödan.
Man står sällan still på samma plats för resten av sitt liv. Det tenderar att alltid hända något som ger förändringar och överraskningar. Och även om man inte ska oroa sig i onödan kanske det är viktigt ibland för att bli medveten som olika scenarion och för att kunna tackla de flesta av dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar