Dags att skriva av sig igen.
Nu står båda våra bilar så att ta sig någonstans blir ett helt företag. Speciellt om man, som jag, har en hoper barn samt tillhörande packning, att släpa på. Nu har jag tagit mig ut och iväg ändå, för att inte fastna i slentrian och bara bli sittandes inne.
Samtidigt blir det ändå begränsat när det man gör behöver vara barnanpassat. Just nu skulle jag helst vilja göra något med min man på tu man hand. Det blir förståss krångligt när man har så många barn, tänker vän av ordning. Och det blir det ju.
Nu är det dock inte särskilt synd om oss eftersom vi har en sådan där gullig mormorstant inte alls långt ifrån oss där barnen trivs att vara och hon trivs att vara med dem. Så möjligheterna finns. Stoppklossen heter att få med sig sin man på aktiviteter. Och än mer att få stoppklossen, förlåt min man, att hitta på något. Nu har jag, helg efter helg, bett om att vi ska göra något tillsammans. Bara han och jag. Men varje gång går bilarna före.
Och det kan man på sätt och vis förstå. För bor man här uppe så är man rätt beroende av bil. Allt blir så mycket smidigare. Så jag är inte emot att bilarna behöver fixas. Det jag är emot är bristen på rast från det som måste göras.
Visst förstår jag att man inte har mycket ork till övers när man arbetat hela veckan och dessutom måste engagera sig i två envisa bilar av urgammal modell. Bilar, som man inte ens har intresse att engagera sig i.
Problemet är, att när det aldrig blir någon paus från allt det vardagliga och gråa, så tar den grå färgen liksom över allt. När jag var yngre brukade jag säga att livet är inte svart och vitt, det är grått och grått finns i massor av nyanser. Det är förvisso sant. Det är också överjobbigt hurtigt sagt kan jag tycka nu. Just nu avskyr jag grått, grått är den fulaste färg jag vet.
När grått tar över tappar man intresset. Och det är det som håller på att hända nu. Det brukar mest vara jag som springer efter min man i syfte att umgås med honom. Stå och hålla honom sällskap när han snickrar, sticka in huvudet när han står i duschen osv. Är man inte helt oäven till sociala sammanhang kan man nog se det som en liten gullig egenskap hos sin partner -att vederbörande vill spendera tid med en.
När man inte får något tid tillbaka inträffar dock det att intresset svalnar. Liksom det gör i en kompisrelation där bara den ena partnern tycks vara ansvarig för att ringa och föreslå träffar. Får man aldrig något gensvar fylls inte önskan att umgås på utan sinar.
Så känner jag nu. Att jag mer och mer lever vid sidan av, istället för tillsammans. Man börjar blicka utåt för att se andra möjligheter att se över sitt behov att umgås. Det blir inte riktigt samma sak att umgås med vänner som att umgås med sin partner, eftersom det är två helt olika saker. Lika viktiga, men olika. Men hur det än är, kan man inte få i sig proteiner genom att äta kött behöver man få i sig dem på annat sätt (fast det var en otroligt dålig liknelse eftersom baljväxter och spannmål bevisligen inte är sämre att äta än kött).
Nu pratar inte jag om otrohet. Jag kan förstå att det finns de som hänger sig åt sådant, men jag värdesätter ändå relationer mer än sex. Sex är trevligt, men inte livsnödvändigt för mig. Dessutom tenderar saker och ting bli så otroligt komplicerade när man blandar in sex.
Idag hade jag dock hoppats, återigen, på att få spendera lite tid med min man och fått se det hoppet grusas. Eftersom jag inte hade något annat planerat idag får jag göra vad jag kan för att fördriva tiden och försöka att inte gå under av allt grått hushållsarbete. Jag undrar vad planera för nästa helg är för färg?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar