Plus och minus.

När man inte kan umgås med maken får man umgås med bloggen.

Många tankar fram och tillbaka. Plus och minus, rätt och fel. Jag inbillar mig att det är en del av diagnosen, att man försöker bringa någon slags ordning i allt som sker i tillvaron.
Förra helgen var jag på min man om att jag vill att vi umgås, gör något tillsammans. Idag påtalade jag igen hur jag verkligen saknar vuxna att umgås med och att han är den vuxna jag kan umgås med.
Igår var han jättetrött av sitt ryggonda och ville inte umgås. Idag tog han två barn och åkte ut och fiskade. Kvar blev jag hemma med resten av barnaskaran och hushållet. Det ÄR in till döden tråkigt att hänga tvätt och plocka ur diskmaskinen varje dag. Nu är han hos en kompis och hjälper denne med lite snickerier.

Jo, det var snällt av honom att ta med några barn och eftersom vi inte är barnlediga denna helg så tyckte han väl inte det var någon idé att ha en dejt. Samtidigt är det ju mest helgen vi har att ses och pratas vid. Även om han tycker att vi pratar hela tiden och man måste ju se saker och ting från den andres sida ibland också.

Så går det hela tiden. Vad har jag för rätt att begära att han gör hushållsarbete när han jobbar hela veckorna, har ryggont och fixar med bilarna? I den patriakala världen med matriakat inom husets fyra väggar så har jag naturligtvis all rätt i världen, men i den neutrala logiska världen, den jag lever i? Jag har svårt att se skillnad på kön och hur vissa uppgifter, beteenden, företeelser är kopplade till kön. Min man har hand om bilarna eftersom han är alldeles för stresskänslig för att ha hand om barnen. Och efter det så har han blivit så pass bra på bilarna att det går fortast om han gör det.

Tyckte denna lek var lite talande. I ett hem där båda föräldrarna har npf
tar nog "fixa hojen" lite längre tid än i andra familjer.

Ibland orkar jag inte umgås med min hjärna. Det är då jag behöver få lyssna på någon annans tankar en stund och få mina tankar bollade mot ett annat perspektiv och en annan ryggsäck. Men nu sitter jag här ändå, i tystheten och fängelset av att ha hand om barnen. Man får nog inte säga så men det blir lite av en fängelsekänsla när man inte bara kan resa sig och ta en promenad på en timme, spela hög musik eller sysselsätta sig med något som kommer kräva åtskilligt med tid och djup koncentration.

Jag bär på min pappas stress. Han ville alltid hem. Var vi än var, på affären, på fest, ute så skulle han alltid hem. Och alltid stod han med menande blickar och stressad min mot mamma, som försökte roa sig så gott hon kunde. Allt för att vi skulle hem.
Så till viss del tror jag att jag binder mig själv till hemmet, lärd från barnsben. Måste, måste..
Det får mig att försöka tänka på vilka vanor, tankar och känslor jag överför till mina egna barn. Jag vill inte att de ska förföljas hela livet av ett mantra de inte vill höra. Och ändå hör jag mig själv "städa, städa, städa...".

Mina barn vill inte städa och jag förstår dem. Varför skulle de vilja göra det när de ser hur illa deras mor tycker om det? Och varför måste de göra det varje dag när deras pappa nästan alltid slipper undan och bara behöver göra det när hans anda faller på?
Så jag förstår dem mycket väl. Samtidigt fungerar inte min tillvaro om det inte finns rena ytor. Och med åtta personer i familjen klarar jag inte att ordna dem själv. Inte utan att hela summan hamnar på minuskontot.
Men vad gör man?

Idag har jag tagit fram scrapalbumet. Lusten föll på och ska jag överleva behöver jag fylla på kontot. En eftermiddag senare insåg jag att jag inte kommer kunna göra något sådant på mycket länge. Flera år. Tills barnen är större. Jag insåg också hur mycket jag verkligen behöver egen tid, tid utan barn. Det är nästan så jag börjar längta till jobbet, stället jag nästintill avskyr i mina tankar. Där får man lite egen tid. Ser man riktigt upptagen ut och tar med sig kaffekoppen till datorn på kafferasten istället för att sitta kvar vid fikabordet så kan man få sig några egna, helt fria, minutrar.
Så ser man till helheten så blir nog minus plus minus ett plus.