Svar...

Hej "2-barnsmamma med ADD"
Jag kan naturligtvis inte säga vad det är som orsakar dina upplevelser. Det låter jobbigt minst sagt! :(

Jag har haft min diagnos i lite över 10 år nu. Från början var jag väldigt försiktigt med att berätta, nu tänker jag inte lika mycket på det. Inte på samma sätt i alla fall.

När det gäller kompisrelationer har jag haft tur och hittat bra vänner. Ibland undrar jag vad de ser hos mig och om de verkligen menar att vara vänner. Sen blir det ofta en här och en där, sällan i ett sammanhang och jag har inget gäng jag håller ihop med.
Partnerrelationer har jag inte haft så många så där vet jag egentligen inte. Jag vet att det kan vara problem och jag tror man behöver jobba på att förstå ADD:n tillsammans. Här hemma skämtar vi om den emellanåt och det tillåtande taket är högt. Annars skulle det aldrig gå.

Hur de närmaste upplever mig har jag brukat fråga ibland faktiskt. Har även gjort personlighetstester i jobbet. Jag tror dock att för mig överväger min autismbit (har "autistiska drag") mer än vad ADHD:n gör. Det är oftast den biten som vållar störst problem. Jag vet att många omkring mig upplever mig som stel och lite "besserwisser" fastän jag är en människa som skulle kunna gå över eld och vatten för den som står mig nära. Det har gjort mig ledsen i perioder. Just nu är min period att dels spela på den rollen och göra den extra tydlig när jag behöver och annars försöka lära mig att spela vad jag känner innerst inne.

Tror du de har försvunnit pga din diagnos tänker jag först. Eller är det pga hur diagnosen är. Eller för att du kanske förändrats efter att du fick diagnosen.
Jag tror många med npf upplever en sorg och ilska första tiden efter att man fått diagnos. Sorg över allt som gått förlorat och ilska för allt vad den tagit med sig i ens liv. Sådant tar tid att bearbeta tänker jag.

För mig har medicinering och att lära mig mer om hur diagnosen fungerar hjälpt mycket i att komma vidare. Trots att det har gått tio år nu håller jag fortfarande på att se på mig själv utifrån och hittar nytt. Då kan jag känna hur orättvist det är. Att vi med diagnos ska hitta sätt att vara och anpassas istället för att de runt om kan acceptera. Men tyvärr är det så det ser ut. Och någonstans tar jag kraft från att det är jag som gör jobbet till fungerande, inte dem. Någonstans hoppas jag att det syns i form av självutveckling, ödmjukhet eller liknande.

Jag hoppas du hittar ditt sätt att gå vidare. Hoppas du inte tog illa upp att jag svarade med ett inlägg. Säg till i så fall så raderar jag det.