Jag har haft en period av riktigt usel medicinering. En enstaka stund har det varit bra och allt fungerar. Sen blir jag stillasittandes eller nervpirrig i hela kroppen. Det är otroligt frustrerande när man kastas fram och tillbaka på det sättet. Ett tag var jag helt utan för det var ändå bättre.
Nu hoppas jag på att jag fått det att fungera genom att ta små, små mängder med mycket täta intervall. Det är inte utan att ett depåpreparat känns lockande.
Jag fick frågan en gång om hur jag klarar av att ha så många barn när jag har diagnos. Mitt svar då var att jag undrar hur jag skulle kunna klara av att ha diagnos utan alla mina barn. Utan dem blir jag sittandes, får bubbelångest (en ångest där hela världen känns som en stor bubbla, som man inte kan ta sig ur) och riktar min energi på helt fel saker.
Mina barn får mig att självklart kliva upp varje morgon, att ständigt interagera med andra och de håller mig igång. De stunder jag inte har dem hemma får jag svårt att veta åt vilket håll jag ska gå och blir oföretagsam. Att inte ha barnen omkring mig skulle innebära att jag bara måste tänka på mig själv. Vilket tråkigt liv jag hade haft då!
Så jag är ytterst tacksam och glad över att ha fått mina barn. För de får mig att göra mer i livet, både för mig och för dem!
Hej!
SvaraRaderaJag undrar, hur du som har diagnos upplever att dina närmsta upplever dig? Hur går det för dig att
hålla bra relationer vid liv, fick du din diagnos som vuxen eller ung?
Jag har haft min diagnos i lite mer än ett år nu, (fick den som vuxen alltså efter ett antal utbrändheter nu..)
och under det här året har alla försvunnit...Jag står ensamen kvar, folk drar sig undan och slutar att höra av sig, de undviker mig? Är det en rädsla för hur de ska bete sig? Är jag plötsligt konstig som har en funktions nedsättning? Jag är ju samma person som alltid, har ju inte bytt personlighet plötsligt för att jag fått bokstäver på papperet? Jag har inga vänner kvar, jag har min man och mina barn, men aldrig att någon hör av sig och frågar hur läget är ibland? Känns otroligt frustrerande, som jag gjort något fel som genomgått en utredning för att få hjälp? Skäms de för mig tro? Jag är glad att jag har mina barn som älskat mig för den jag är utan några som helst krav, det är för deras skull jag kliver upp på morgonen och kämpar på. Mvh från tvåbarns mamma med ADD