Elefanter

Jag känner mig som fången i en bur. Det är otroligt frustrerande eftersom jag i normala fall ändå brukar sträva framåt, ta saker för vad de är och jobba mot lösningar. Men nu är det som att sitta i ett skruvstäd.

Mest av allt vill jag slippa mitt jobb. Det finns tusen och en orsaker men viktigaste är väl att jag inte riktigt hittar ett sätt att trivas där längre.
Starta eget tycker jag inte att jag hinner med just nu i livet och så många andra jobb i min yrkeskategori finns det inte riktigt. Hemtjänsten trivdes jag i men där är det tyvärr alldeles för låg lön för en familjeförsörjare nu när maken är utan inkomst. Och med inkomsten som begränsning går även vidare studier och forskarutbildning bort. Vi har inte råd helt enkelt.
Flytta är en lösning och jag längtar allt mer till min barndoms plats, vår huvudstad. För att flytta behöver vi sälja huset. För att sälja huset så man åtminstonde går plus minus noll och inte har kvarvarande lån behöver vi renovera färdigt. Renovera färdigt när man inte har pengar är svårt.

Allt hänger på att min man får jobb. Att han får jobb innan föräldraledigheten är slut kommer alltmer utom räckhåll för mig. Jag börjar få lite smått panik faktiskt. Jag vill inte att barndagarna tar slut och jag står där igen i stressen med att komma iväg till jobbet, lämna barn på dagis och fritids, hämta, natta, inte ha någon ork kvar, hinna ikapp hushållsarbetet under helgen och så en ny vecka. Och några jourer på det som sabbar allt vad god sömn heter.

När allt är såhär, går med jämnmod, skulle man behöva något riktigt uppiggande. Som en skock lilarutiga elefanter på bakgården med ett pressuppbåd i hälarna. Jag vet inte var jag ska hitta elefanterna bara så jag snurrar på som en råtta i en labyrint.
Alla människor behöver känna sig behövda och uppskattade. För att få ekvationen att gå ihop borde alla människor behöva uppskatta och behöva också för vem ska annars ge dem vad de behöver? Eller är det så att de som är längst upp, som höga chefer, har det så pass bra ändå att de inte behöver uppskattningen lika mycket som de underställda?
Lite märkligt är det att många arbetsgivare tycks missa den grejen. Att de anställda är en viktig del i produktionen, som min svärfar skulle ha sagt det. De måste vårdas och ses efter för då gör de ett bättre jobb och då går företaget bättre.
Jag tror samhället missar en stor bit där när det är sådan fixering på att inte ta in folk över 35 som nyanställda. Folk över 35 kan ha samlat på sig sanningar som ovan. Som att man behöver ta hand om varandra, att de anställdas familjer är en viktig del i att den anställde mår bra. Och de kan se förbi karriärstunneln och motorvägen framåt och titta åt sidorna ibland och hitta små guldkorn.

Men, jag antar att det är lättare att färdas det fortaste man kan än att stanna upp och tänka efter.
Det är tur man fortfarande är 20 så man slipper tänka...