Diagnos melankoli?

Och som om det inte var nog att modemet kajkade ihop så har mitt tangentbord gett med sig också. Jag kom helt av mig i mitt internettande när nätet dog. Som att kliva in i en liten bubbla, avskuren från omvärlden. Plötsligt var det inte alls lika lätt att hojta till på facebook, slänga iväg ett mail eller sitta på något forum och hitta saker att känna igen sig i. Ibland när dekodern till TV:n vägrar samarbeta och allt blir ett enda svartvitt virrvarr brukar jag kunna få massor saker gjorda. Saker som blivit liggande eller saker som man tänkt göra någon gång.
Det är lätt att tänka att samma sak borde ha hänt nu när nätet var otillgängligt. Men jag fick inte något alls gjort.
Om det nu berodde på att jag deppade ihop utan mitt sociala kontaktnät eller det faktum att min man lyckats få vara med i ett älgjaktslag och inte var hemma om dagarna vet jag inte. Fast jag tror det var kontaktnätet för jag brukar få mindre gjort när min man är hemma. Eller om det blir mer att göra när han är hemma. Jag vet inte så noga.

Min man och jag har så olika syn på saker och ting. Vi har olika drömmar också. Jag drömmer ofta om labyrinter och rum som jag vandrar och går i, om möten med människor eller om natten och stjärnorna.
Min man drömmer om krig. Jag undrar om det är därför han ser ut som han ska anfalla en när man väcker honom.
Jag tror drömmar vill säga en något. Inte alla, men en del för med sig budskap från sitt inre eller från något högre medvetande. Som att någon pockar en på axeln och stjäl ens uppmärksamhet för en stund. Liksom en pantomimclown med stelt ansikte och levande händer. Bakvänt men ändå talande.

Jag har gått in i förnekelsefasen nu. Eller acceptans eller distans kanske. Det känns som om våra tidigare uppbygda förråd börjar sina. Saker och ting går sönder utan att kunna ersättas. Det går fortfarande att trolla lite med knäna men tricken blir mindre glänsande för varje gång.
Jag tror inte jag tidigare tvingats skjuta upp barnens födelsedag i väntan på barnbidraget. Men idag kom det i alla fall så vi kunde köpa glass och lite guldkant. Kaffet som var kvar räckte precis till varsinn kopp på morgonen innan jag for in till stan för att storhandla.
Det var faktiskt kärlek. Att brygga två koppar av de sista pulverkorna och sen låta en hälla och den andra välja.
Min man söker fortfarande jobb, massor av jobb, men jag struntar i att ens hoppas längre. Det är som att han spelar charader för mig. "Gissa vad jag ska bli den här gången!" och sen får han inte ens ett svarsmail på mottagen ansökan.

Jag är väldigt glad idag. För i min plånbok hittade jag ett fullt bonushäfte på leksaksbutiken och i en påse kläder jag fick låg ett par fina överdragsbyxor i storlek 104. Så nu slipper jag välja mellan att dra på sonen för korta eller för trånga överdragsbyxor. Dessa är helt perfekta, till och med färgen är rätt.
Och igår fick jag en bilbarnstol till bebis. Bebis gör nämligen allt för att inte lägre vara en bebis och har nu växt ur sitt babyskydd.

Och ett tangentbord extra fanns i källaren så det går att skriva igen.