Jag fick ett tips från en gammal bekant med ny diagnos. Att när det gäller planering göra det bakifrån. Eller snarare framifrån och bakåt.
Det handlar om att se vart man ska, hur ser det ut när man är klart. Och sedan backa därifrån till där man står just nu. Ska man bygga ett hus så kanske sätta i låset är det sista man gör, eller monterar trappen. Och innan det kanske man satte dit fönsterkarmar osv osv. På det sättet slipper man förhasta sig i tron att man har allt på det torra.
Det finns många kluriga sätt och trix man kan använda när man har en diagnos som ADHD för att få vardagslivet att fungera. Larm på telefoner, göro-listor uppsatta på lämpliga ställen. Problemet, tycker jag, är att man blir förblindad med tiden. Personligen har jag upptäckt att man måste byta strategi med jämna mellanrum eftersom hjärnan anpassar sig och struntar i signalerna, listan eller vad man nu har för hjälp.
Som när man kör samma väg till jobbet dag ut och dag in. Till slut är man knappt medveten om var man kör, man bara kör. Och ska man plötsligt en dag göra något annat längs den vägen är det lätt att bara köra på rutin och glömma det där extra.
Att lära sig om sin diagnos kan vara ett sätt att finta sig genom livet. Genom att veta vilka svårigheter man har kan det vara lättare att planera för dem och se till att de inte hindrar en lika mycket. De flesta med diagnos gör detta automatiskt. De märker att de inte klarar av att betala räkningar och skaffar autogiro, låter någon annan betala eller sticker huvudet i sanden (att sticka huvudet i sanden räknar jag som en strategi också faktiskt, eftersom det skyddar personen från att må akut dåligt hela tiden och känna sig stressad över de obetalda räkningarna, även om det finns andra strategier som är bättre på att få räkningarna betalda).
Har man diagnos är man skyldig sig själv att må bra tycker jag. Stressen slipper man aldrig ifrån så det gäller att ta väl hand om sig. Se till att, när man kommer ihåg, göra bra val. Kanske ta salladen istället för pommes frites när man äter ute, köpa lite frukt när man handlar fläskkotletter, kliva av en hållplats tidigare och gå eller sätta sig med den där boken istället för att fastna vid TV:n. När man kommer ihåg, för att klandra sig själv för att man inte presterar bäst hela tiden är ingen idé.
Jag tror annars det kan vara en av de fällor en person med diagnos kan gå i. Eftersom man presterar så otroligt bra, ibland. Så tänker man gärna, man vill så gärna, göra bra ifrån sig hela tiden. Någonstans tror jag att personer med diagnos ofta är väldigt snälla i grund och botten. Och det förvärrar symtomen, eftersom de vill göra bra ifrån sig för att blidka andra. En virrig, orkeslös person som inte bryr sig om sin omgivning har ju mindre problem än den som försöker leva upp till något.
I senaste numret av Attentions medlemstidning läser jag flera berättelser om personer som nyttjar sin diagnos och symtom. Som genom sitt arbete skapar sig en tillvaro där de fungerar just för att de är som de är.
Jag har tjatat om detta i flera år. Gjort listor på positiva egenskaper, lyft fram lyckade personer med diagnos. Så det glädjer mig oerhört att fler börjar se detta och att det kan få bli offentligt. Nyttja dessa personer för vad de är istället för att trycka ner!
Ingen skulle komma på tanken att få en galoppör att tävla i trav eller tvärtom. Det är ingen idé eftersom det inte fungerar. Och på samma sätt så fungerar det inte att sätta en person med diagnos i ett sammanhang där vederbörande inte fungerar. MEN! Genom att sätta personen där han eller hon hör hemma så kan man få till underverk. För det är just det. En person med diagnos kan uträtta magi.
Så glöm inte att ta hand om dig själv och trolla lite ibland!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar