Nu har jag lugnat mig. Det kändes så hopplöst där ett tag.
Jag har, äntligen, insett vem jag är! Efter alla dessa år. Och det var precis så, det har legat framför näsan hela tiden, jag har inte sett skogen för alla träd. Här har jag hela tiden tänkt att jag ska tillåta mig själv att göra det jag tror på, följa min inre röst bara jag hör den. Och önskat att jag haft något jag brinner för. Jag förstår bara inte varför jag inte sett det tidigare! Eller, jag har vetat det och min pappa har alltid ojjat sig kring det. Men jag har inte förstått att det är vad jag måste viga mitt liv till.
Min uppgift i världen är att hjälpa de svaga och utsatta.
Exakt hur jag ska göra det vet jag inte ännu. Jag har ett litet, närliggande, projekt att utföra. Men det ska bli mer. Det hoppas jag verkligen iaf. Att jag kan hålla löftet till mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar