Att inte få något gjort.

Det är adventstider. Pepparkaksbak avlöses med juldisco, adventsfika och lite extra gott efter pulkabacken. Barnen är sockerspeedade till max och springer runt och härjar och skriker. Så deras mamma sitter och gömmer sig vid datorn för att slippa få trumhinnorna sprängda.

Just nu har jag all tid i världen. Teoretiskt sätt. Och ändå får jag närapå ingenting gjort. Barnen skulle inte ha kläder i garderoberna och inte maken tog tvätten efter jobbet. Jag får inte ens ut barnen så de kan springa av sig ute istället för att slåss inomhus.
Det är något som tar stopp med allt jag tar mig för. Sjuåringen har inte haft sitt kalas, kuverten jag skulle skicka för föreningens räkning ligger i en vacker hög på mitt skrivbord, de nedfrysta resterna börjar ebba ut.

Kalaset är något jag verkligen borde ta tag i. Speciellt som sjuåringens mungipor pekar alltmer neråt för varje dag som går. Varför sätter jag mig inte bara och fixar det? Datum efter datum har blivit bestämt men inga inbjudningskort.
Det är korten det hänger på inser jag till slut. Jag får inte ihop att skriva en text, sätta texten på kort och så få på adresser på korten. Det blir för många steg på en gång.
Detsamma är det med de andra sakerna på göralistan. För varje sak som inte blir gjord så finns det en punkt, som är extra svår och som omedvetet hindrar mig från att få det gjort.

Det kanske är så med alla saker som aldrig blir gjorda. Att mitt i all vardagsstress och måsten så hinner man inte sätta sig för att få ihop de där flerstegsmomenten.